Det riktiga Livet borde ju börja snart, jag känner hur sanden i timglaset rinner fortare och fortare, snart, snart är det dags! Men så länge inget förändras ordentligt kommer jag stå kvar här, och bara vänta. Och faktiskt verkar inget hända utan att jag får tummen ur och faktiskt börjar handla. Grunden är lagd, jag vet precis vad jag behöver och även hur allt ska göras. Det enda som är kvar är det faktiska genomförandet! Nu är det dags.
Hopplös, riktigt jävla svart saknad är en väldigt jobbig känsla har jag insett. För när jag försöker att minska det stora smärtsamma hålet genom att börja bygga igen det med andra saker som kan tänkas ersätta det som var, och det nya inte är bra nog.. så drar det med sig ännu mer av mig och får den jävla saknaden att svida ännu mer! Så jag måste bli mer kräsen med vad jag väljer att ta in i mitt liv, för annars kommer snart hela jag bestå av ett HÅL och vad fan ska jag med ett HÅL till?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar