frustration

Blä varför går jag bara och väntar på livet?
Diskuterade det med en kompis idag, vill inte tala för alla men för oss två känns det iallafall som att vi bara går och väntar på.. något. Jag tror av hela mitt hjärta att allt kommer lossna och livet börjar på allvar så fort jag flyttar hemifrån vilket jag ska när jag lyckats få ett redigt jobb. Kan någon bekräfta att det är så? NEJ förresten jag vill inte veta! Tänk om jag har fel! Vad händer isånafall? Ingenting? Ska jag leva med den här frustrationen föralltid? Herreguuud. Nä, jag tror det här är en del i att vara tonåring. Något obligatoriskt som man måste gå igenom, på samma sätt som jag tror att man måste gå igenom en fjortisperiod och en där man är rebellisk och bara skriker och gör tvärtemot. Längre tillbaka i livet finner vi ännu en trotsperiod, "kiss- och bajsåldern" och utforskningen av språket, ni vet då ett barn testar att passa in ord överallt och det allt som oftast blir helt fel :) Finns massor av såna här stadier att passera, intressant. Men ja.. that's what I think!

Bakade cupcakes idag, dom ska Eve få för att jag retade henne i torsdags. Det var roligt men elakt, hon är inte arg längre nu men jag ska ändå återställa min karma ordentligt med en present! Dessutom är det roligt att göra något fint för någon man tycker mycket om!